BAFF - Till läktarkulturens försvar

Det är drygt femton år sedan nätverket Bündis Aktiver Fussball fans, BAFF, drogs igång. Bakom BAFF, som fritt översatt betyder ungefär Alliansen för Aktiva Fotbollsfans, står bl a supportergrupperingar och fanzines. BAFF såg dagens ljus i tyska Düsseldorf och det är där nätverket är som mest levande. Hockeyns läktarkultur står ännu djupt i skuggan av fotbollens och hockeysupportrarna har generellt väldigt mycket att lära av fotbollsklackarna både vad gäller läktarkultur som den moderna fotbollens reaktion emot denna, för det är åt det hållet Svenska Hockeyligan och andra förespråkare för den moderna konsumtionshockeyn kikar när det vankas repression, förbud och hets mot levande, spontana och oregerliga läktare. Också när det gäller det aktiva arbetet mot rasism på läktarna finns mycket att lära av fotbollsklackarna runt om i Europa.

På 1980-talet började det bli allt vanligare med färgade spelare i allt fler europeiska fotbollsligor. Med den utvecklingen kom också rasismen som ett brev på posten och de rasistiska elementens närvaro blev allt mer påtaglig på sina håll. Inte ens vi i det politiskt korrekta landet lagom var förskonade från detta. Numera är de rasistiska yttringarna tämligen sällsynta tack och lov, men bara för att de klingat av innebär det inte att de är borta för alltid. Just rasism, både på och utanför planen är en av de frågor som BAFF är som mest engagerade i. BAFF ser problemet som något gemensamt för hela vår världsdel och inte begränsat till ett enskilt land eller enstaka klubbar. Arbetet mot rasism och diskriminering sker på bred front. En väg som BAFF ser det är att vara en länk mellan supportrar som har vitt skilda politiska åsikter men som kan enas kring ett antirasistiskt ställningstagande. BAFF arbetar även direkt gentemot klubbarna och ligger bl a bakom ett niopunktersprogram mot rasism som riktar sig mot det tyska fotbollsförbundet. Nätverket har också ett nära samarbete med Fotball Against Racism in Europe - FARE, och har tillsammans med dem ordnat möten och symposium med mäktiga UEFA.

Only bums sit on seats

Under senare år har kommersialismen stärkt sitt grepp om fotbollen. Pengarna har i många fall styrt utvecklingen och detta är något som BAFF är starkt kritiska mot. Ett exempel är UEFAs krav på att arenorna i internationella sammanhang inte lnägre får ha ståplatser. I klartext betyder detta att klubbarna tvingas bygga om sina arenor eftersom alla lag vill spela cupmatcher på sin egen hemmaplan. BAFF har arbetat mot EU-parlamentet i frågan och demonstrerat utanför UEFAs högkvarter i Genevé. UEFAs argument för att ta bort ståplatssektionerna har uteslutande handlat om "säkerhetsskäl" (det är iaf deras officiella linje). Utan ståplats riskerar mycket av den stämning och atmosfär som idag finns på många arenor att gå förlorad. Rekryteringen av nya generationer supportrar försvåras betydligt om ståplatserna försvinner eftersom biljettpriserna skjuter i höjden när det bara finns sittplatser kvar. Siter på internet och olika fanzines är fyllda med inlägg som pekar på samma sak: med sittplatser försvinner spontaniteten och det djupa stödet för det egna laget, samt raseras en kultur och ett socialt sammanhang som är oerhört viktigt för många människor. BAFF riktar även kritik mot att allt fler arenor bygger dyra loger på bekostnad av den trogna publiken. Logerna stjäl utrymme från andra publikplatser och bidrar till att stänga ute de riktiga supportrarna. BAFF ogillar även att TV i allt högre utsträckning styr när matcherna ska spelas.

Hockeyn - Ett skräckexempel

BAFF drog definitivt igång i rätt tid och gör ett viktigt arbete för den tyska läktarkulturens bevarande. Som det nu ser ut verkar hockeyn i stort sett gå samma destruktiva utveckling till mötes som fotbollen och det är verkligen ingen vacker framtidssyn. Hockeyn har blivit ett medelklassjippo med dunkande discomusik som dränker varje försök till läktarsång och klackaktivitet, match efter match med som saknar riktigt värde (över 50 omgångar, åt helvete för mycket!) och loger där politiker och näringsliv sitter och smörjer kråset på övriga supportrars bekostnad.

BAFF gör ett viktigt arbete för bevarandet av läktarkulturen i tyskland och det är jävligt viktigt att även vi på H-Läktarn gör detsamma innan vi slutgiltigt drunknar i sittplatser, loger, förbud, repression och discomusik.

VÅR LÄKTARE - VÅR KULTUR!

Publikvärdar!

Tyvärr är världen full av krav och måsten. Ett sådant krav är att vi ska ha MINST två publikvärdar per buss när vi åker på resor. LuleåFans är i STORT behov av en föryngring när det gäller matchvärdar då de som nu är det börjar bli till åren och ser slutet närma sig när det gäller den karriären. Vi är mitt uppe i en generationsväxling uppe på H och den behöver återspeglas i en nyrekrytering av publikvärdar också. Det är jävligt viktigt att vi har publikvärdar som även ni yngre känner och som känner er. Så är du pepp på att bli publikvärd. Hör av dig till LuleåFans så hjälper vi dig

/LuleåFans

Åååååå....Sopa!

Som en del av den deal mellan LuleåFans och LHF som gav LF-medlemmar billigare bärs i baren och billigare årskort på ståplats ingick att vi skulle grov städa (alltså sopa ner skiten från H) efter varje hemmamatch. Det har väl funkat hyfsat, problemet är att jävligt få har ställt upp. H-Läktarn är vår tillsammans och vi bär alla tillsammans ansvaret för den. Det är jävligt synd att ett fåtal personer får göra allt skitjobb. Så ta er i kragen allihop och stanna efter nån match och hjälp till med sopningen, det tar inte mer än en kvart.

Å det var vi på H som tände på - En reseberättelse från Ö-vik

Må de hata oss blott de fruktar oss” som ett gulsvart gnagargäng från Solna gärna skanderade under 80- och 90-talen, det var lite känslan inför denna mellandagsresa till Ö-vik. Den lokala ordningsmakten såväl som de lokala medierna i foppaland hade tydligen nojjat ner sig rejält över våra fräcka affischer där vi aviserade att vi skulle “röja sönder stället” och att vi skulle bränna ner hela Ö-vik. De hade väl traumatiska minnen från gånga tiders besök i deras hall. Denna gång skulle det dock varken åkas ismaskin, vevas eller streakas skulle det visa sig.

Vid tiotiden på morgonen den 28:e december 2007 stegade jag in på Ishallen Delfinen och möte grabbarna som redan öppnat första ölen (eller inte slutat festen från kvällen innan). Humöret bland grabbarna och tjejerna var på topp och i termosen väntade glöggen på att hällas upp.

Klockan elva äntrar vi bussen och äntligen fick man lov att njuta av den värmande glöggen. Vår älskvärde busschauförr lade ribban direkt och annonserade från första början vad hennes uppfattning om etik, moral och gott uppförande innebar. I denna buss skulle inget busliv tolereras och hon deklarerade ordningsreglerna för denna 40-mila färd; “Sitt ner i bussen” och “spänn fast säkerhetsbältena”.

Hennes närmast preussiska disciplin föll inte isärskilt god jord och hennes auktoritet skulle få sig ett par törnar till innan denna resa var slut.

Stämningen i bussen var precis så glad och uppsluppen som man kan förvänta sig en mellandagsresa till foppaland. Alla pratade med alla, ramsor om vår älskade Luleå, vår egen förträfflighet och om vårt totala förakt för alla andra och i synnerhet våra avskyvärda gröna grannar dånade och alkoholhaltiga drycker bytte ägare som vore det ett knytkalas på julafton.

Första pisspausen skulle ta plats i Jävre. Gott så, men av någon outgrundlig anledning valde vår älskvärde busschauförr att ratta detta stora åbäke till buss ut i den norrbottniska urskogen. Utgången av en sådan manöver kan ju bara sluta på ett sätt: katastrof. I en backe längst en smal och isig skogsväg var det stopp. Vi kom inte upp för backen och vår älskvärde busschauför hade uppenbarligen inte förmågan att backa oss ut därifrån heller. Så där stod vi, i Jävre. Klockan gick, folk blev mer och mer såväl pissnödiga som upprörda över den ointelligenta manövern och vår älskvärde busschauför började uppträda allt mer stressat.

Till slut öppnade hon i alla fall dörrarna och folket kastade sig ut för att tömma sina vid det här laget överfyllda blåsor. När vår älskvärde busschauför insåg att det urinerades på skogens träd blev det bara för mycket och ännu en utskällning basunerades ut över Jävres frusna nejder. Grabbarna tog det hela med ro och fortsatte sin välbehövliga urinering medan andra passade på att prova den medhavda smällar- och fyrverkeriarsenalen. Eftersom bussen blockerade den smala skogsvägen hade nu bildats en lång kö av bilar som mer än gärna ville ta sig fram och alltihopa slutade med att en burdus medelålders herre och tillika Luleåsupporter (som minsann haft sittplats bredvid Chrunchak) tog kommandot, flyttade på vår älskvärde busschauför, och rattade utan någon som helst hänsyn till bussens välmående ut fanskapet på storvägen igen.

Resten av nerresan höll vår älskvärde busschauför sig på E4an och allting gick lagom smidigt och trots att relationen mellan oss och vår älskvärde busschauför var en aning spänd så var alla fulla, glada och vid gott mod.

Vid halv femtiden på eftermiddagen rullar vi in i Dö-vik och bussen stannar någonstans, vi hoppar av och har inte den blekaste aning om var vi är och vart vi ska. Så vi börjar helt sonika att i samlad trupp traska upp mot stan. Attityden är på topp och ramsor ekar bland husen. När vi traskar genom centrala Dö-vik ackompanjeras ramsornas dån av smällarsmatter och fyrverkerier, riktigt mäktigt var det. Allas vår Påven hade dock i dimmornas land lite svårt att skilja på upp och ner på den fyrverkeristav han höll i. Det lustiga resultatet blev att det sprutade vackert färgade eldbollar över hela gågatan. Vackert.

Efter mycket om och men hittade vi i alla fall till puben Harrys där vi skulle husera tills det var dags för promenad till Swedbank Arena. Inne på Harrys fortsatte stämningen att vara hög. Ramsor sjöngs, folk minglade och den framdukade buffén våldtogs av hungrande supportrar. Så vid sextiden var det dags att i gemensam trupp traska till arenan. Bakom frontbanderollen stod nu ett härligt gäng skönsjungande dårar. Vackert inramade av bengaler, smällare och fyrverkerier vandrade vi mot Swedbank Arena och visade lokalinvånarna hur en riktig klack ser ut och beter sig.

Väl framme vid arenan blev det sedvanlig fascistisk uppställning och visitering vartefter vi släpptes upp på deras bortastå, en ståplats som förövrigt sällar sig till kategorin “En av de mest bisarra ståplatser” jag varit på. Den var ju inte stor, men likt förbannat så hördes varken trumman eller klackledarna upp på läktaren. Det mindre roliga resultatet blev att de därnere sjöng en sak medan de däruppe sjöng en annan. Överlag var stämningen på läktaren, med några få undantag, rätt kass matchen igenom, och en del bör ta sig en rejäl funderare på varför man åker på bortaresor överhuvudtaget.

Dö-viks beryktade sugrörsklack var väl ungefär så patetisk som man hade föreställt sig, och mycket riktigt kunde inte heller deras übersugrör till klackledare motstå frestelsen att klä av sig offentligt. Varför har denna homoerotiska exhibitionism brett ut sig på läktarna i Ö-vik? Kan det måhända ha att göra med uppror mot bygdens frikyrkliga kulturella ok?

Matchen gick ju som bekant käpprätt åt helvete och med förlusten grinande i våra ansikten kunde vi trots allt beskåda deras pack till klack bli utknuffade från sin egen läktare av snutar och publikvärdar. Riktigt patetiskt att inte ha makten över sin egen läktare och att låta någon tala om för dom när de ska lämna den.

Väl inne bussarna började resan hemåt, en resa som alltid känns så jävla myket längre än resan ner. De flesta verkar vara både bakfulla och nedslagna av våra hjältars nederlag på isen så stämningen är något dämpad och merparten av folket verkar vilja besöka drömmarnas land. De yngre förmågorna uppvisade dock inga planer på att gå och sova utan partajade på hela vägen.

En viss person, vars namn vi icke nämner här, hade i fyllan och villan lyckats misstolka ramsan “Let’s go fucking mental!”, vilken i hans underbara omtolkning blev “I’m a fucking wanker!”. Något han sprang fram och tillbaka i bussen ochförkunnade för allt och alla. Samma person var även mycket angelägen om att deklarera för hela bussen om och om igen hur jävla full han var. En klassisk Arne Anke-fylla helt enkelt.

Vid en pisspaus nånstans utanför Umeå visade sig återigen vår älskvärde busschaufför från sin allra bästa sida när hon skällde ut hela bussen för att vi ställt ut de fulla sopsäckarna vid rastplatsen och för att bussen såg förjävlig ut. Hon skulle minsann ut klockan tio på morgonen med inga mindre än Pingstkyrkans heliga predikanter i bussen! Där rök de sista resterna av auktoritet och respekt för hennes del. Resten av resan gick i stillhetens tecken och när jag hoppade av vid Smedjegatan och äntligen fick känna den gudomliga Luleåmarken under mina fötter hade jag ändå känslan av att det här var en förbannat trevlig resa.

Sammanfattningsvis så kan jag väl konstatera att vi den här gången mer eller mindre sög på läktaren. Resan ner var sjukt trevlig och det kändes som att gemenskapen i våran buss var total. Promenaden från Harrys var också en mäktig upplevelse och det gladde en gammal mans hjärta att se de yngre förmågorna ta för sig och köra sitt race. På något vis kändes den här resan jävligt old school, det var mycket attityd och det var småstökigt. Ni yngre tog kommandot och visade att ni har attityden, hjärtat och passionen. Fortsätt för fan...ni är framtiden!

Glöm bara inte att ta med er attityden, hjärtat och passionen på läktaren också. För det är trots allt där vi hjälper laget i våra hjärtan.

LuleåFans norrlandsturné fortsätter. Nästa anhalt: Skellefteå!

“Vi är Luleågrabbar som är här...”

Numrets citat

"I’m a fucking wanker!”
- Arne Anka-packad H-Läktarprofil misstolkar ramsan “Let’s go fucking mental” i bussen från Ö-vik. Poesi, ren poesi!

Tränarna mötte oss på H

Efter Luleås klena säsongsinledning har tränarna fått utstå kritik från olika håll. Direkt efter Frölunda matchen fick fansen chans att ställa tränarna mot väggen. Många supporters valde därför att stanna kvar på H-läktaren för att framföra sina åsikter. För er som inte kunde närvara, här kommer en kort sammanfattning om vad som sades:

* Trots vad som har stått i tidningarna så var inte Roger och Roger nöjda med domarinsattsen mot Djurgården den 5:e januari. De tycker att det denna säsong stundtals har varit alldeles för lätt att dömma mot Luleå, i synnerhet matchen i Hovet. Dock så har de nu bestämt sig för att det är slutklagat på domarna i media då det bara kan uppfattas som dåliga ursäkter. Därmed inte sagt att de ej väljer att sköta kritiken internt.

* Rönnberg pratade med Per Ledin ett feltal gånger under sommaren (tyvärr ej till någon nytta)
* På svar varför ej Kalle Kerman spelar i en mer produktiv kedja (första eller andra) anser det att det mer beror på andra spelare än vad det beror på Kerman själv. Som exempel sa de att det skulle kännas fel att flytta ner Omark till en fjärdekedja.

* För Roger och Roger började detta uppdrag redan i våras då det drog upp riktlinjer för hur de vill att Luleås trupp skall se ut de kommande åren. Laget ska bestå av en stomme av lokal producerade spelare kryddat med utlänska stjärnor. Med betoning på stjärnor, alltså inga utfyllnads spelare. Detta kan ta några säsonger att verkställa men det är mot det målet det arbetas hela tiden med.

* Dem bekräftar vissa "intressekonflikter" inom gruppen men betonar samtidigt att det är normalt i en grupp av så många nationaliteter, dessutom med starka viljor.

* Anledningen till att Luleå kan tyckas sakna ett eget spel beror på att de har haft svårt att ta sig in i anfallaszon då motståndarna ställer upp med fem man på blålinjen. För att ta sig igenom "muren" krävs bättre fart, en fart som de på senare tid anser att de börjat hitta.

* Dem vill ha in en spelare till i truppen, helst då en spelande back men påpekar samtidigt att OM en sådan spelare skulle bli tillgänglig på marknaden lär det bli hård dragkamp om honom och då är det möjligt att Luleås plånbok tvingas säga ifrån.

* Dem medger att marknads avdelningen kan göra ett bättre jobb och uppträda mer profesionellt då varje krona är viktig, inte allra minst nu.

* Inte oväntat så tycker dem att "vändningen" kom mot Djurgården då det såg mycket ljuspunkter, framförallt i det fysiska spelet samt att alla offrade sig för varandra.

* De anser att anledningen till att powerplay spelet tidigare under säsongen har klickat är att de gång på gång har tvingats kasta om bland formationerna. Nu däremot känner både dem och spelarna att de har hittat rätt i uppställningarna.

* Dem tycker det är väldigt tråkigt att se så många stolar tomma i COOP, men berömmer samtidigt de som har kommit dit för att stötta laget.

* Kedjorna kommer förmodligen förbli demsamma (förutsatt att inga skador ställer till det) då spelarna själva trivs väldigt bra med de nuvarande formationerna.

* Bartecko och Larose är två av dem som har tagit Luleås dåliga säsongsinledning allra hårdast då de själva känner pressen att de skall vara sjärnor i laget och därmed agera därefter.

* Anledningen till att den som har blivit fälld ofta får lägga straffen beror på olika faktorer. Bland annat så har den ordinarie straffskytten varit borta i ett flertal matcher (Harju??) samt att den dåvarande straffskytten ej velat lägga den då han inte har känt sig nog het.

* Som jag kunde tolka det så var tränarna något missnöjd med sportrådets agerande angående Niinimäki. Detta sades dock lite mellan raderna och är min tolkning av det hela

* Nu tar dem nya tag under resten av serien där varje match är mer eller mindre som ett slutspel!

/Lövva

Norrlandsturnén rullar vidare

Nu är det dags för ännu en resa till Skellefteå.Bussarna avgår från Delfinens parkering kl 16:30 den 24/1. Biljetterna kommer att släppas den 15/1 kl 17:30, alltså före matchen mot Färjestad.

Priset ligger på ynka 250kr, så dra med dig alla polare och häng med på årets första resa! Själklart så måste du vara medlem i LuleåFansför att få åka med. Medlem kan du bli i sambandmed bokningen av resan.

Klä er rött!